lnk

Jag satt bakon ok, då vi mitt framför ögonen ser bilden åka ner...
Tills jag får höra "de där är ju dom du känner, dom vi nyss prata med"
Jag började ringa 112 innan jag ens kom fram till platsen, jag fick tänka efter
flera ggr för att ens komma på nummret, nummret som alla kan?

När jag plumsat genom ett dike så ser jag alla hoppa ut från bilen, jag
drar ett djupt andetag bara för att jag ser att dom lever.
Dom tar inte många steg fören dom lägger sig ner igen, fan!

Innan larmcentralen svarar, 100 frågor och det ända jag vill är att
kunna sätta sig brevid mina vänner som ligger där...

Skrika mellan Danne och Per att dom ska ligga stilla, höra hur dom mår,
vart har dom ont.... Utan att ens få ett svar som går att tyda.

Jag tror jag aldrig har vart så på gränsen att bryta ihop och bara villja sätta mig
ner och skrika och grina och dra mig i håret!!!

Få fram nummer till deras föräldrar, danne mumlade bara massa olika siffror
som var helt osammanhängande. När jag gett upp och var påväg att ringa 118118
medans jag stog och fundera på vadfan dannes pappa heter...
Så hör jag bara hur han börjar säga ett nummer som faktiskt består av sex siffror.
Så jag prova i varje fall, fram kom jag! Lage var kontaktad, och påväg.
Per kunnde iallfall direkt säga ett nummer.

Innan abulansen kom känndes som att det gick timmar, timmar då jag kännde mig
så grymmt hjälplös och rädd. Var dom skadade? Dom såg ut att må prima, men
hade dom några innre skador?

När abulansen kom så for jag och hämta pers mamma, så vi kunde fara till
sjukan. Alla var så lugna, jag blev nästan irriterad så lugna alla var.

Vi satt iallafall och vänta tills 3 när vi fick höra att dom klarat sig helskinnade
-nästan.

Per är helt oskadd, danne har hjärnskakning och Rebecka som blev mest illa därann
har tryckt ihop 2 kotor, men det skulle gå till sig.

När jag fick klä på mig direkt jag vaknat och fara till per, se han öppna dörren
helt oskadd känndes det som att jag var lyckligast i värden!
Att sen få krama om han var helt undrabart.

Det är först nu jag sitter och och blir ledsen och börjar gråta för mig själv,
tänk om nån av dom inte hade klarat sig? vad fan hade man gjort?
Och vara där på platsen och veta att man inte kan göra nått...
Först nu börjar min chock släppa.

Dom hade verkligen änglavakt som klarade sig så lindrigt.



ÄLSKAR DIG PER!!!